Det diskuteras mycket politik, eller kanske ledare (?), dessa dagar, och har gjort så i stort sett hela hösten.
Frågan är vad som egentligen diskuteras, och hur. Det är lätt att ledas in i fållan och låta det som jag kallar gladiatorscenen ta plats (som viss media fullkomligt älskar) istället för den scen som blir förebild för människor som själva vill skapa något, oavsett vad det handlar om. Jag är nämligen tveksam till hur många i Sveriges befolkning som faktiskt själva skule vilja delta i Idol, Big Brother, landets sämsta bilförare, Helenius Hörna, Skavlan eller dylikt. Ja, några skulle säkert ställa upp, men en majoritet? Nej skulle inte tro det.
Jag tror att en majoritet av våra invånare vill ha ett stabilt land, med bra och fungerande välfärd enligt den ”norm” som inte minst Socialdemokratin varit med om att bygga från grunden. Den är tämligen vedertagen i vår del av världen numera. (Att den sedan kostar väldigt mycket, och ställer rätt höga krav på ett fungerande samhälle är en annan diskussion)
Att i det läget enbart fokusera på s.k. personkult -sedan få media säga vad de vill om att vi närmar oss USAs personval- tror jag inte går hem hos dagens engagerade människor, se vidare i Peter Wolodarskis krönika nedan. Det behövs liksom någor mer än en portalfigur. Det har vi sett inte minst under hösten.
Självfallet har en bra ledare både en betydelse och ett ansvar, men det har en mindre bra ledare också. Att alla däremot kan luta sig tillbaka och låta den -eller möjligtvis de stora- stora ledaren göra jobbet åt övriga och att alla därigenom kan surfa på svallvågen och göra landet nöjt och belåtet, har vi nog sett bevis på att (s)å inte är fallet.
Varför får då Moderaterna så höga siffror kan man undra? Jo, som flera av mina blogg-kollegor är inne på, är det lätt att tider som dessa, under 2008-2009, och nu 2011 med all diskussion om EU-USA, och Saab m.m., finna en hamn i dem som synes göra det tryggt och säkert för en själv. Det är naturligtvis inte hela sanningen, men det spelar en stor roll, och har definitivt inte bara med personfrågan att göra.
Jag tror säkert, som jag m.fl. också var inne på igår, att Jonas Sjöstedt kommer att få en eller några smekmånader, att han kommer att göra livet surt för (S), och kanske även till viss del (MP). Tyvärr för (V), och tyvärr för oppositionen, tror jag inte det räcker för att skapa en opposition värd namnet. Ty det är faktiskt det vi behöver i Sverige idag.
En demokrati lever på att det finns tydliga alternativ, och inom alternativen olika nyanser och varianter. De som ska representera dessa alternativ är de själva, inte motståndarna. Alliansregeringen kan inte driva fram en bra opposition och utan en bra opposition, kan regeringen inte få tuggmotstånd nog för att själv driva och utveckla sig.
Samtidigt har regeringen, och Alliansens partier, själva ett ansvar för att syna sig, följa upp och utveckla sin egen politik. Det kommer inte oppositionen göra åt regeringen. Det farligaste en sittande regering kan göra är att bli självgod och tro att bara för att det finns få starka oxar på andra sidan gärdesgården, kommer ingen av dem att försöka ta sig igenom så att ungtjurarna kan para sig med kvigorna på ängen. Det är alltid jobbigt att röra sig på oplöjd mark, men samtidigt en nödvändighet för att inte jorden ska gå fullständigt dränerad på näring.
Till detta återkommer jag i nästa del.
SvD 1, SvD2, DN, DN2, HD, GP, Expressen, Aftonbladet,
Bloggar; Kent, Johan W., Gunnar Hökmark, Peter Högberg, Tokmoderaten, Maria H., Thomas B., Sven-Erland Västros
